Glöm aldrig Antonio Puerta

Sevilla har för mig växt från en nervkittlande utmanare till någonting mycket större. Det tunna, spröda, fladdrande, fartfyllda och förtjusande som var klubben (och som fortfarande finns där på planen i form av Jesus Navas) har bytts ut till någonting robust, mer svårrubbligt.

Antonio Puerta.

Jag glömmer aldrig de bilderna. Jag kommenterade hemmapremiären mot Getafe och såg den nyblivne landslagsvänsterbacken sjunka ihop i eget straffområde. Jag såg Palop och Drago se vad som hänt och rusa dit. Jag såg Drago gräva efter Antonio Puertas tunga, för att han inte skulle riskera att svälja den.
Det var oerhört långa och hemska sekunder. Jag tror att jag blev stum. Om jag sa någonting så har jag inget minne av det.
Sedan reste sig Antonio Puerta. Han såg yr och matt ut. Men han log lite förläget. Som om han inte tyckte att hela stadion skulle fokusera på honom, det var ju match. På ostadiga ben tog han sig ut i omklädningsrummet.
Duda byttes in. Jag minns att jag långsamt förträngde det hemska som hade hänt. Det var ju match.

Efter matchen fick jag beskedet. Antonio Puerta hade fallit ihop i omklädningsrummet och förts i ilfart till sjukhus.
Jag har också varit där. För några år sedan sprack ett blodkärl i min hjärna. Jag fördes i ilfart till sjukhus. Jag saknar helt minnesbilder från timmarna runt incidenten. Jag hoppas att Antonio Puerta också slapp vara med om den resan.

Några dagar senare levde inte Antonio Puerta längre. Jag följde alla telegram, pressmeddelanden och uttalanden från klubben och läkarna. Jag tror aldrig att jag riktigt kunde ta till mig att han verkligen kunde dö förrän han gjorde det.

Antonio Puerta springer inte på sin vänsterkant längre. Men han finns i våra hjärtan och i våra tankar. Där glidtacklar han, där slår han farliga inlägg och där gör han fräcka mål invid första stolpen.

Jag älskar bilden på Antonio Puerta där han i profil ses kyssa sitt ringfinger. Det finns ett underliggande leende där, en karismatisk spjuveraktighet. En målmedveten stolthet och en värme i den fjärran fästa blicken.

Antonio Puerta kommer för alltid att finnas med mig. Full av liv.

***
Claudio P. Av alla. Stort. Eller inte.