Antianglofili

Alltså. Jag är 80-talist och fotbollsintresserad. Jag är uppväxt med Luton. Hur skulle jag kunna vara annat än anglofil? Men. Idag fick jag en knäpp.
Var på väg att lämna min arbetsplats för att åka hem till en burk fiskbullar i dillsås. Just som jag ska knäppa av TV:n på mitt skrivbord rullas det igång en reklam för OLW. Chips. Salt och vinäger.
Alltså.
Jag är för att instifta fish n' chips som skolmat fem dagar i veckan. Jag gillar korta shorts och glidtacklingar i lera. Guy Ritchie är coolare än Bruce Willis. Men. MÅSTE vi importera de där förbannade jag-mådde-illa-en-hel-språkresa-chipsen? Vad blir nästa steg? Marmite?
Så. Som en reaktion på detta köpte jag middag på hemvägen. Fiskbullarna får stå kvar i skafferiet. Serranoskinka, kalamatioliver, mozzarella, bladspenat, havssalt ... lite olivolja på allt det där och nu sitter jag här och mår ... illa. Det blev för mycket. Men det var det värt.

***
Magnus Svensson avgjorde nyss en innebandymatch. Hur många matcher i SSL avgör han INTE per säsong?

***
Än mer alarmerande är att jag sitter klistrad vid datorn och följer en match i franska andraligan. Men är det ont om spelobjekt så är det. Alles Lens!