Jag har alltid gillat Ayala.
Det är svårt att vara oberörd när någon gråter, även om det så är någon på en dammig (jag måste verkligen städa) TV-skärm. Någon man inte känner, inte ens träffat.
Och när det är glädjen som sipprar ut ur ögonvrån, när lättnad pyser ur varenda por - då är det hart när omöjligt.
Ayala grät inatt. Av glädje, av lättnad.
Och jag satt hemma och rös. Av välbehag. För att jag älskar publikvrålet och spelarhögen. För att jag vill ha Zaragoza kvar i Primera Division.
Och för att jag alltid har gillat Ayala.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar